Sötnos, våran kärlek har nu uppnått ett mål jag faktist aldrig trodde att jag skulle kunna uppleva med någon. Förut, jag hade förhållanden som varade max 1 vecka, på sin höjd 2 veckor. Du och jag har varit tillsammans i 9 månader, och tiden har gått fortare än någonsin. Vi har haft våra bråk, men vi har alltid löst dem. För vi vet båda två, att varken du eller jag kan vara utan varandra. Vi har umgåts imtimt nästan sedan dagen vi blev tillsammans, som första gången när vi skulle träffas :) efter att typ sagt att vi skulle gjort det för 3 år sedan också, när vi lärde känna varandra. Fast vi vågade inte, eller rättare sagt - jag vågade inte komma till dig. - Det var meningen att du skulle vara här 4 dagar, fredag-måndag. Helgen efter det skulle jag komma till dig, och vi skulle in till Stockholm och se Hinder. But, changed plans. :) Du stannade här nästan 2 månader. Och jag kände tryggheten så oerhört stark, tryggheten jag aldrig kännt hos någon, fanns hos dig, och du spred den till mig. Vi hade 2 underbara månader, och jag trodde det var slutet. "När han åker hem, dumpar han mig. He's too good to be true. :(" Men så var det inte, hihi :) Jag kan inte förklara hur mycket du betyder för mig, du är min allra bästa vän personen jag kan prata med om allt och alla, saker jag inte ens vågat säga till dem närmsta (bortsett från dig) har jag sagt till dig, och du har tagit det bra. Vi gråter, vi skrattar, vi gör allt tillsammans. :) Och du gör mig bara så jäkla lycklig. Du har sett mycket, saker man aldrig skulle vilja se hos personen man högst av allt älskar. Har du tragiskt nog fått se ändå. Jag trodde aldrig det skulle hända, men tyvärr gjorde det de. Men jag lovar dig, det kommer aldrig hända igen, aldrig någonsin. För du har gjort mig till en bättre människa. Och det finns ingen som du. Min kärlek till dig är så obeskrivligt stor att jag inte ens kan förklara i ord. Du och jag livet ut, I promise.

Caroline <3 Mathias - Real love is forever.

Jag vet inte själv vad jag håller på med längre, jag är totalt omedveten, om allting.

Jag drar förhastade slutsatser, vilket leder till att jag får stark ångest, och blir helt tokig, jag klarar inte av detta längre. Att hela tiden gå efter; Prata först & tänk sen, när det egentligen ska vara tvärtom. Åh, jag fattar inte varför jag gör som jag gör. Det finns så mycket jag tänker på, som jag egentligen inte ens borde ha i mina tankar. Såna otroligt oviktiga saker, tar över de viktiga sakerna, och slänger de åt sidan. Fyfan, jag måste få en förbättring på mig själv.

Jag vet inte vad som händer med mig själv längre, men jag har tappat kontrollen totalt. Kontrollen jag äntligen hade börjat kunna behärska har nu försvunnit. P.ga alla jävla missförstånd, alla nedgångar i livet, och för mycket påfrestningar helt enkelt. Jag blir tokig, jag orkar inte med det här. -.- för att ständigt gå i hopp om att allting ska bli bra, att det kommer lösa sig. Att bit för bit kommer det svarta försvinna ut ur mig, och jag kommer bara kunna se det ur ett bra perspektiv - ett ljust perspektiv. Men det kommer inte försvinna bit för bit, istället blir det bara större.
Mer och mer försvinner, mer och mer upptäcker jag som jag egentligen kanske inte borde bry mig om. Som blir ännu ett problem för mig själv. Varför gör jag sådant? - Jo för att jag är för jävla trög för att inte fatta, att jag inte borde bry mig om detta. Att jag borde kunna låta all denna skit, allt bara försvinna. Men det går inte, för jag är så förbannat envis att hålla kvar allting. Men varför håller jag kvar något som får mig att må dåligt? Uppenbarligen för att det är för svårt för att kunna släppa det förflutna.

"Pappa" - Jag hatar dig.

Jag är trött på falska människor, människor som tror att dem vet någonting. Säga saker som de egentligen inte har en aning om va fan dem egentligen snackar om. Som sagt, det finns människor till allt. God dammit' *haha.*

Älskling är hemma hos mig nu (- 4/11). Han & hans mamma kom ner till mig, helgen mellan (2-4/11) fett mysigt ^^,. Sen åkte vi hem till darlo, (: över lovet, och på Söndagen (v.44) åkte vi ner till "älskade" småland igen, haha *HATADE*.

Var & provred den hästen (bild längre ner, okt. månad. - knabstrupen). Men det gick inget vidare bra, har man haft uppehåll i över 1 år. Så tro fan att det inte går lika bra som det gjorde när man knappast haft något uppehåll alls, på över 10 år, typ ^^. Får försöka hitta ngn annan häst/(ponny?) man kan försöka gå ihop med. :)

Tänker frt på dig. Vet inte varför jag gör det, minnen & grejer. Saker som jag trodde skulle försvinna, som de uppenbarligen alltid kommer sitta kvar i mig. Varför?

Tänk ifall man kunde göra någonting, som gjorde att saker man vill glömma direkt, försvinner. Och aldrig mera kommer tillbaka.

Men dessa minnerna kommer alltid sitta kvar, helvetes jävla skit </3. Försvinn ur mitt liv, jävla idiot.

Jag visste att du hade gått långt, men jag trodde aldrig du skulle kunna nå denna gränsen. Att försöka och göra allt för att få ett förtroende för dig, att bli älskad av dig och kunna älska dig. Var mitt mål, ett ouppfyllt mål. Jag visste att jag aldrig skulle lyckas, ändå kämpade jag. Jag är/var bara så idiotisk. Det enda jag önskar är att du vaknar ifrån din drömvärld, öppnar ögonen och ser vad som händer. Men du kommer alltid gå med dem stängda. Utan att höra någonting, utan att känna något. Utan att egentligen fatta vad fan du håller på med.

En faderskärlek, vad är det?