Jag visste att du hade gått långt, men jag trodde aldrig du skulle kunna nå denna gränsen. Att försöka och göra allt för att få ett förtroende för dig, att bli älskad av dig och kunna älska dig. Var mitt mål, ett ouppfyllt mål. Jag visste att jag aldrig skulle lyckas, ändå kämpade jag. Jag är/var bara så idiotisk. Det enda jag önskar är att du vaknar ifrån din drömvärld, öppnar ögonen och ser vad som händer. Men du kommer alltid gå med dem stängda. Utan att höra någonting, utan att känna något. Utan att egentligen fatta vad fan du håller på med.

En faderskärlek, vad är det?