Tankarna börjar komma tillbaka igen.

Och jag känner bara att jag inte orkar mera.

Jag kämpar, för varje dag, för varje minut, varje sekund.

För att försöka förhindra att slippa tänka på dig, att få alla andra att må bra.

Dem som får mig att må bra. Men istället vänder jag på det, jag tänker bara på dig, och struntar i dem som står mig närmast. Jag lägger dem åt sidan, och fokuserar på någonting jag egentligen inte ens vill uppnå, inte en vill ha. Jag vill inte ha kontakt med dig, ändå tänker jag på dig, ändå finns du i mina tankar. Varför?  Det du har gjort är totalt oacceptabelt och jag förstår inte själv vad jag håller på med längre.

Allt börjar gå fel igen, allt börjar lika det gamla vanliga igen.

Sakta men säkert  ......