Jag lever nog världens bästa liv, men även det bästa livet med sååå många bekymmer. Du finns fortfarande kvar inom mig, du kommer nog alltid att göra det. Jag måste försöka leva med det, så är det bara. Men, det är så förbannat jobbigt. Att inse allt detta. Owh.

Varje dag drömmar jag, jag drömmer om ett perfekt liv utan bekymmer. Med både en far och en mor som älskar mig som jag är, som alltid har älskat mig och alltid kommer att älska mig. Mamma älskar mig, & har alltid gjort på ett eller annat sätt. Men du, jag vet itne. Jag kan inte riktigt förklara. Det finns inte ord för dig, för hur du har beteet dig och hur du håller på. Att du ens har hjärta till att kunna säga det du har sagt. Det förstår jag inte.

Varje dag önskar jag att du kunde komma hem till mig och be om förlåtelse jag vet sjävl att jag aldrig skulle kunna förlåta dig totalt för allt du gjort, kanske inget alls. Troligen inte. Men jag hade velat veta det att du sagt; Caroline. Jag är ledsen för allting jag gjort, hur jag har beteet mig. Jag har beteet mig som ett svin. Jag älskar dig.

Dem orden kommer jag aldrig att få höra, iallafall inte ifrån dig.

Allting är knas. Jag hatar att ens behöva ha dig på min näthinna, allt hade varit så mycket bättre om jag inte ens visste om dig. Eller om du kunde sagt som det var från början istället, för att slippa ha förhoppningar om någon som inte finns </3